BUBBALICIOUS LIKE ME

Oki..jag sitter här, tänker att det är dags att skriva lite men vad ska jag skriva, det är väldigt svårt att skriva om sig själv tycker jag, öppna sig för alla som finns där ute. Jag har väl alltid varit en sådan människa som håller allt inom sig, även om jag vill gråta så mycket att det känns som själen ska drunkna så klistrar jag ändå på det där leende innan jag går ut, jag skrattar och skämtar även fast det är som om någon stöter knivar i mig, för det tömmer en verkligen. Man måste använda all sin energi till att hålla upp fasaden, till att spela rollen. Varje rörelse varje ord måste vara övertygande så ingen förstår att när dom inte är nära, när ingen än ser..så försvinner fasaden, skådespeleriet byts ut mot verklighet och där med börjar tårarna rinna. Leendet vänds upp och ner så att säga!




Skolan har kommit i andra hand nu, jag kan inte tänka på det, alla läxorna som jag borde göra blir slängda i hörnet för jag har inte energi att bry mig. Jag vet att det bara förstör att jag skiter i det men jag bara klarar inte av det, jag klarar inte av att bry mig..all min kraft går till att överleva. När dörren är stängd, när det bara är jag( om man kan kalla det jag blir för ett jag ) så blir allting bara helt tomt...jag klarar inte av något, Livet känns meningslöst...så skolan hamlar efter, jag glömmer bort den, jag glömmer bort den med flit.






Sedan har vi familjen...att vara homosexuell är inte lätt, fatta inte fel, jag älskar att jag är gay men det är svårt!!
Mina föräldrar verkar ha lite svårt för det som är ganska vanligt. Min pappa har jätte problem med att hantera det. Han kan inte ens prata om det. Han har aldrig kunnat säga det, aldrig någonsin. När han fick reda på sanningen så kunde han inte ens säga det till mig. Är det så svårt liksom det är några små bokstäver. Så jobbigt kan det inte va..G..A..Y!! Va är det som ändras liksom..jag är samma människa som jag varit i 16 år. Jag råkar bara bli kär i samma kön som syrran blir..och?? Jag kommer fortfarande ge er barn barn och om ni ger mig det där dumma argumentet att mitt liv blir svårare på grund utav att jag är gay så har ni fel. Visst, samhället har svårt att acceptera en, många kommer tycka jag är ett missfoster, det kan bli svårare att få jobb men jag är lyckligare för jag slipper låssa vara något jag inte är, jag får en shans till äkta kärlek..tycker ni inte att jag har rätt till det! Så mitt liv blir inte svårare..kanske anorlunda från ert..men inte svårare. Så snälla alla bara acceptera människor för vilka dom är, det vore ju bara tråkigt om alla var likadana. Men nu är det inte så, det är obekvämt här hemma när det gäller det. Jag blir sårad när dom inte frågar om jag gillar någon, när dom är intreserade av min systers kärleksliv (dom låssas säkert som jag inte har något). Men åå jag blir så trött på allt. Vet inte hur jag verkligen ska få ut hur detta verkligen är, för jag är massa känslor som jag känner i detta men detta är allafall lite av en del i mitt liv..nu känner ni mig lite bättre..hoppas andra förstår att andra kan förstå..förstå att ni inte är ensamma, det vet jag men ändå så känns det så..Gay life is my life





Bye bye for tonight<33