BUBBALICIOUS LIKE ME

Mamma kom in för att prata med mig..hon frågade om jag var trött eller om det var något mer...jag tänkte, kanske jag borde låta henne försöka förstå...berätta allt som jag känner..hon är ju min mamma, hon borde ju kunna, eller hur??

Så jag berättar hon lyssnar och frågar och så...tänker, detta går ju bra..kanske detta är gången hon kommer verkligen lyssna...början går bra men ju mer jag säger detso värre blev det..hennes ord blir till klagomål..hennes ord blir till anklaganden...hennes ord blir påminnelser om alla mina misstag...jag tänker aldrig berätta vad jag känner igen..allt blir inlåst..precis som jag på mitt rum när tårarna rinner..

Jag berättade om pappa och då valde hon hans sida. Jag vill inte hon ska försvara honom, jag vill hon ska trösta mig
Jag berättade om att jag känner mig ensam övergiven, som jag inte passar in, då sa hon att det ite hjälper att ligga här inne och gnälla
Jag berättade att jag vill bli älskad, att jag ville ha pojkvän, då sa hon bara det inte är lätt
Jag berättade allt för dig men ändå fick jag inte rätt svar

Varför fick jag inte höra allt ordnar sig, varför fick jag inte höra att du älskar mig, varför fick jag inte höra att det finns någon där ute som kommer finna mig speciell...varför inte...varför blev dom orden osagda när det var dom jag ville höra

Allt jag sa, allt jag kände..allt var bara fel..du ville rätta mig, men jag är inget prov du kan göra om, inget ord du kan sudda ut..jag är en människa som blev såhär..och allt jag kan göra är att fortsätta framåt..Ar det så svårt att bara finnas där, bara att säga jag älskar dig, jag tro på dig??..jag vet allt negativt du redan säger...det jag behöver är min mamma som ska stötta mig...men var är du just nu jag inte vet..jag saknar dig..kom tillbaka