BUBBALICIOUS LIKE ME

Hello..

Asså..jag mår hemskt just nu..försökt öva till engelskaprovet som jag ska ha imon(alla andra har redan haft det)..det har med att göra hur man utalar ord och massa tecken som betyder massa skit..jag förstår ingenting. Stavning och sånt har aldrig varit min grej så jag förstår ingenting, jag har försökt och försökt och det ända jag vet nu är att jag inte kommer klara mig igenom gymnasiet...jag är så jävla trög, jag kan ingenting...läraren sa att om jag inte lyckas imon så får jag IG...vad ska jag göra liksom...förstår inte läraren att jag har ett liv utanför skolan med..jag har problem hemma, jag är olycklig, jag är inte världssmart..fattar hon inte att jag kanske har problem bortom vad hon kan förstå, bortom vad jag ens kan skriva...men nej, skolan är visst en tonnårings liv och vi ska viga oss till våra studier...men gud jag skulle plugga om det skulle fixa mitt liv, men det gör det inte så...hon förstår inte mig, och jag förstår inte engelskan

När jag övade var det som jag inte kunde existera mer, jag ville inte existera mer...jag var tvungen att gå ut å gå för det kändes som jag inte fick plats inom min kropp, som om allt jag kände och tänkte tryckte från min insida och bara ville ut..så jag började gå...jag var så frusterad..jag skrek..jag sprang...tillslut satte jag mig och grät, jag släppte ut allt..jag grät för jag hatar att inte vara smart, jag grät för jag känner mig så ensam, jag grät för det kändes som ingen förstår mig, jag grät för jag vet inte vad jag ska göra med liv...tanken slog mig att bara ge upp..bara gå hem och aldrig igen gå ut...eller sticka någonstans och börja om på nytt...tanken finns fortfarande men jag vet att jag inte kan göra så..men tänk var livet vore lätt om man kunde..

Jag föll faktiskt till marken, kändes som jag skulle svimma, min andning slutade fungera, mina händer skakade, mina knän gav vika och hela min kropp skrek ge upp..låt mig grävas ner i snön och försvinna från verkligheten..så underbart det lät..så jag lät mig falla ner på knä, sedan lägga mig på vägen och bara se mot himmelen och bara se ut i ingenting..men sedan var friden över och jag var tvungen att ge mig hemåt..inte smartare, inte lyckligare, inte lugnare...inte någoting förutom levande..om man kan kalla det de..

Så önska mig lycka till imon..jag behöver det verkligen..gud vad jag önskar jag var smart..eller vacker..för man ska ju vara något av dom eller hur..men jag fick inget:/

Kyssar och kramar på alla som finns..mer eller mindre<33