BUBBALICIOUS LIKE ME

Ord..jag har alltid haft lätt att använda ord...få dom att bli vackra dikter eller sorgliga historier..jag har kunnat beskriva mina känslor så dom har lätt människor till tårar..men nu är det mina kinder som är våta för det känns som jag förlorat min begåvning med ord...hur hårt jag än försöker..vart jag än söker insepration..har jag inte lyckats skriva en bra dikt på evigheter..det har blivit svårare och svårare...förut kunde jag sätta mig och skriva som om min hand redan visste vad som skulle vara på pappret..men allt som är nu är ett vitt tomt papper utan meningar från mitt liv...jag är rädd att jag har förlorat min begåvning och jag vet inte vad jag ska göra...att skriva dikter är det ända som har kunnat rädda mig från min sorg..när jag är deprimerad så fungerar dikterna som sång..mina känslor är texten, sången medan dikterna är melodin som ger det liv, som får folk förstå hur dom ska känna för orden...men allt är tyst..så vet jag vet inte vad jag ska göra..allt är fångat och jag kan inte få ut det..vet inte vad jag ska göra nu..men mitt inre klarar inte mkt mer av denna "tystnad"..jag vill se orden på pappret igen, jag vill känna hur min hand drar pennan och skapar vackra meningar..men allt är tomt, tyst, stilla...och det finns inget att göra förutom att vänta..vänta på något som jag inte vet vad det är...