BUBBALICIOUS LIKE ME

 

 

Jag finner inga ord, jag finner ingen tröst

Jag finner ingenting som kan läka såren i mitt bröst

Allting känns så fel, så overkligt på något sätt

Jag väntar på att få vakna och få veta att detta aldrig skett

Jag har försökt nypa mig i armen, blunda riktigt hårt

Men att vakna ur detta verkar vara riktigt svårt

 

Denna drömmen är så sorgen, alla bara står och gråter

Alla säger, tänk att han aldrig kommer åter

Blommorna på bordet blir bara fler och fler

Det är väl vad som händer när någon inte finns hos oss nå mer

högar med brev som säger dom tänker på oss, från alla och en var

Men ingen av oss orkar ge något ordentligt svar

För när man pratar om det så blir smärtan för stor

Så man stänger av tillslut, det är lättare än vad man tror

Man bara sitter ner och ser hur tiden sakta går

För en minut är som en timme och en dag är som ett år

 

Tårarna har bara blivit fler nu när tiden har gått

Dom faller som rosenbladen från buketterna vi fått

Dom vackra blommorna som borde få en att le

Men när jag håller dom är du allting jag kan se

Så den vackraste ros har även sin törn

Så jag försvinner iväg och gömmer mig i mitt hörn

Där jag låtsas bara för en minut

Att denna mardröm har tagit slut

Att jag har vaknat och du står utanför min dörr

Ja, att allting är precis som förr

Att om jag öppnar dörren står du där och frågar om du kan få en kram till

En av dom kramar jag nekat så många gånger men att få en nu är allt jag vill

Jag vill åter vara i din varma famn, känna din käggstubb mot min kind

Men den verkligheten är borta lika lätt som med en vind

För utanför min dörr hör jag åter tårarna rinna för min familjs ensamhet

Hur ska vi klara oss utan dig jag inte vet

 

Jag vet att vi inte alltid kom överens

Och att orden vi sa inom mig bränns

Jag gjore saker du inte ville tillåta

Jag vet att jag ibland fick dig att gråta

Vi var inte alltid vad den andra ville vi skulle vara

Men jag visste ändå att du alltid skulle mig försvara

För även fast vi var så olika och kunde ibland inte förstå den andra

Så var vi ändå menade att tillsammans vandra

För vi älskade ändå ändå varje familjemedlem i denna ovanliga men otroliga familj vi var

Men när vi fyra gick så var det plötsligt bara tre på stigen kvar

Du blev tagen från oss, du blev blev tvingad att släppa våra händer

Vi skulle inte hitta dig igen även om vi tillbaka vänder

Så vad ska man göra i denna madröm som verkar vara min verklighet

Snälla sig svaret till mig den som vet

 

Men hur jag en försöker så kan jag inte sluta drömma
Jag vaknar inte i min säng så jag allt detta kan glömma
Så även om jag inte vill det, och försöker säga emot
Så är detta min verklighet där saknaden har slagit rot
Så jag vet att jag aldrig ur detta kommer vakna
Jag vet att resten av våra liv vi kommer att dig sakna
Men bara så du vet tänker jag inte säga farväl
För vad jag en går känner jag närvaron av din själ
Jag säger vi ses snart igen och jag ska åter få krama dig
Och åter få höra dig säga att du älskar mig