BUBBALICIOUS LIKE ME

varför går jag och sjunger på jävla kärleksballader
Varför känns det som i kylan är 800 grader
Varför när du går förbi blir mina kinder röda
Varför när du ler så börjar något inom mig glöda

nej så här får det inte va, mitt hjärta är bara mitt
Här ska inget ges, här ska inga känslor få löpa fritt

Nej säg inte att jag lider av det vi kallar kärlek
Det som bara leder till hjärtesorg och svek
Så får det inte vara, så får det inte bli
Det finns bara jag, det blir aldrig något vi
Jag har valt att gå den där vägen förut
Och den så kallade lyckliga sagan fick ett tragiskt slut
Det där med så levde dom lyckliga i alla sina dagar är en lögn vi får höra
Egentligen är kärleken en sjukdom som vill bara våra liv förstöra
Tömma oss på vett och sans och tillslut krossa våra hjärtan i tusen bitar
Men vad tror du faktiskt ska hända när du någon annan med ditt hjärta litar
Och sen får du ligga och samla ihop det bitar som går att finna
Dom du kan se genom dunklet från tårarna som började rinna

När du säger hej, sträcker fram din hand och frågar om mitt namn
Så glömmer jag allting och var låst i drömmen om att vara i din famn
Mitt namn, min egen identitet, raderas från mitt minne när du står in till
Och ingenting existerar utom längtan att tiden ska stå still
Så jag kan beundra denna vackra varelse som står mitt framför mig
Men istället står jag där som ett fån mitt framför ögonen på dig

Nej, hjärta sluta slå för honom, det är mig du ska slå för ingen mer
Och vad har jag sagt om att börja rusa när han på mig ser
Han är en vanlig människa ingenting extra eller så
Men varför beundrar jag då hans kropp när han börjar gå
Och när han börjar ta stegen bort från mig vill jag bara skrika, vänd om
Rusa in i hans famn och säga, jag är så glad att du in i mitt liv kom
Kyssa dom där fylliga läpparna som är mer lockande än något annat
Dom är som en drog jag aldrig testat men ändå i mitt blodomlopp stannat
Ett beroende som jag aldrig skulle vilja ge upp om jag faller för förförelsen
Men är en smak av dig värd att skänka mitt inre den smärtsamma förstörelsen

Men jag kan väl inte vara kär, jag lovade att aldrig bli det igen efter förra gången
Ändå går jag och sjunger på den där mest gripande kärlekssången
Som om den var skriven just om mig, om mitt liv
Men jag får inte glömma för dig är jag bara ett tidsfördriv
För du skulle väl inte vara annorlunda från alla andra män jag stött på
Efter dom fått vad dom vill så väljer dom att ifrån en gå
Och efter sig lämnar dom ett krossat hjärta och ägaren till det i tårar
Men ni bryr er väl inte om ni någons stackare sårar
Är ni ens kapabla att känna kärlek till någon annan än den i spegeln
Aldrig har jag hört om en sådan man i historierna som skapats genom seklen
Men skulle du kunna vara annorlunda, skulle du kunna bevisa att allt jag tror är fel
Skulle du kunna fylla alla mina tomrum så jag till slut skulle bli hel

Låt mig krypa upp i din famn och till dig viska, det ligger till så här
jag har fallit och vill inte resa mig, jag hopplöst, obotligt kär