BUBBALICIOUS LIKE ME

Kanske är dags att ge upp, att äntligen släppa taget
Låta mig själv falla, låta detta bli det sista slaget
Kanske borde sluta springa för vad jag en hamnar finns smärtan där
Jag är trött på att gömma mig från något jag inom mig bär
Jag är trött på att kväva mörkret som förstör meningen med att existera
Jag klarar inte av att från smärtan separera
Kanske är dags att sluta kämpa mot något som inte går att slå
Varför ska jag ens kämpa när jag inte har något jag vill nå
Kanske borde vinka farväl och och se vad som sker
Vad som händer när jag världen överger

Jag minns när allt var som det var menat att det skulle vara
Det fanns kärlek, hopp och skönhet, allt det underbara
Men det var bara ett önsketänkande att det skulle bestå
Jag lurade mig själv att jag skulle få behålla det ljus jag kunnat få
Att allting var över, att jag skulle få leva ett vanligt liv precis som mina vänner
Men så lätt det är när man har funnit ett ljus att man på sig det bränner
Det omvandlas till lågor som slår mot min hud,
Förstärker smärtan som bevisar att det inte finns någon Gud
Eller har han glömt bort att jag finns, tappart bort mig i världens raseri
Och nu är jag fast i smärtan och kämpar för att bli fri
Men hur hårt jag än kämpar eller intalar mig tomma ord
Så kommer smärtan, mörket och lågorna förbli inombord

Dagarna förlorar sin betydelse för ingen spenderar jag med dig
Alla dagar är igår och imorgon är idag för mig
Men jag fortsätter pasera igenom dem för de som bär min kärlek varje dag
Att ge upp och lämna dem kan jag inte göra, jag får inte vara så svag
Även om varje muskel i min kropp skriker sluta, du klarar inte mer
Så finner jag styrka varje gång någon av dem ler